zupermorzan

I januari och halva februari knåpade jag ihop presenter till februari månads födelsedagsbarn. Brorsdottern, tillika guddotter, är ett stort fan av Harry Potter så det blev ett par vantar på temat. Ett fantastiskt mönster av Lotta Lundin.

 

Årets julklapp blir vantar om ni frågar mig! Ganska säker på det faktiskt. Speciellt vantar stickade i garnet Lettlopi, efter mönstret Tornedalsros av Kajsa Vuorela. Kom ihåg var ni läste det först! :)

 

Det är glest med inläggen här, jag får försöka skärpa mig. Det är inte så att jag inte stickar, tvärtom. Jag glömmer bara bort att blogga om det.

 

I veckan gjorde jag i alla fall klart mina stickade Converse. Mönstret heter Reaverse och var - hemskt. Köpesmönster ska vara välskrivna, tycker jag, det är liksom det man betalar för. Det här mönstret har stora luckor. Nu har jag virkat ett antal babyconverse innan så jag har lite koll och det var tur. Jag funderade lite över hur olika de färdiga resultaten såg ut för olika användare, mönstret kan vara förklaringen. Det lämnar tolkningsutrymme, minst sagt. 

 

I alla fall. Så här blev det färdiga resultatet. Lite fel i tån på den ena men jag är hyfsat nöjd.

 

Jag har stickat en hel del vantar på sistone. Stickade ju 5 par som fick flytta till Stockholm och värma någon hemlös. Sedan har det blivit lite vantar till mig. Så ett par som också ska få flytta till Stockholm, ett par Selbuvotter. 

Utredningen rullar vidare, jag har numera gjort skiktröntgen av både buk och bröstkorg, tack och lov uran några tumörfynd. Imorgon väntar MR, sedan hoppas jag vara klar och kunna få en diagnos så att jag också kan få börja vägen tillbaka. En diagnos har jag redan fått, psoriasis, men den förklarar inte febern eller muskelvärken.

 

Det blir mycket vilotid och då stickar jag. Såg dokumentären "36 dagar på gatan" (se den!) och blev väldigt berörd. Knåpade ihop 5 par vantar som nu har åkt ner till Stockholm, jag hoppas att de ska värma någon.

 

Idag gick jag på darrande ben till hematologen. Men jag fick knalla ut igen, jag var tack och lov inte en patient för dem. Nu väntar jag istället på en remiss till reumatologen. Och det är självklart inte heller jättekul, men känns ändå bättre än en canceravdelning. Jag hoppas fortfarande på ett magiskt piller som ska göra mig pigg och glad igen.

 

Vi har det lite jobbigt här hemma. Det blev ju vintertid igår men ingen ställde om hundarnas mat- och sovklocka... I eftermiddag hämtade de mig helt sonika i soffan när det var dags för mat.

 

 

 

Det pågår en KAL på Instagram fram tom oktober månad ut, #monstersockkal2018. Man stickar helt enkelt sockor i restgarner. Jag har totalt ihop ett par hittills. Så här blev resultatet:

 

Det var en evighet sedan jag bloggade! Tiden har inte räckt till. Men nu är jag sjukskriven med lite luddiga symtom, så nu tänkte jag passa på.

 

När kroppen värker, när man får feber av att dammsuga och när man har väldigt lite ork, då blir det en hel del sticktid faktiskt. Här följer ett litet axplock:

 

Jag har varit en urusel bloggare på sistone, om man tänker att sistone är senaste året eller så. Nu gör jag ett nytt tappert försök. 

 

Att visa det som är gjort under tiden går så klart inte. Nedan följer ett axplock, baserat på vilka bilder som finns kvar i mobilen.

 

Jag har stickat barnsockor till de nyanlända barnen på vår skola. Två par randiga i restgarnen av Viking Sportsragg. Inget favoritgarn, det är lite för mycket akryl i det, men de blev tjocka och varma och det är huvudsaken.

 

Trasmattesockorna blev fort klara. De var tänkta som present men jag blev alldeles kär. Och vem som helst kan ju se att de passar bra på mina fötter!

 

Var hemma från jobbet igår igen. Jag blir inte riktigt bra från min influensa, bland annat är jag vansinnigt hes och har feber vareviga kväll. Inte mycket, runt 38, men det är ju ett tecken på att något är galet. Så jag bestämde mig för att ringa vårdcentralen. Där ombads jag ange mitt telefonnummer efter signalen. Inte helt enkelt när man inte har så mycket röst. Tre gånger fick jag upprepa mig, sedan sa rösten "Tack för ditt samtal" och jag trodde att allt var klart (det var väldigt länge sedan jag senast ringde vårdcentralen så jag förstod inte att något var galet). När ingen hade ringt upp mig på en timme så skickade jag ett sms till min man, som genast anade oråd och ringde upp vårdcentralen åt mig. Nu fungerade allt och jag fick en tid då jag kunde bli uppringt. Halv tio... Vid det laget hade alla tider för dagen tagit slut men jag lyckades tjata mig till en tid idag. Nu tycker jag kanske att jag äntligen är aningen bättre men fortfarande är jag ju hes som sjutton, det har jag varit i en vecka nu och det känns lite jobbigt, i synnerhet som rösten är ett av mina arbetsverktyg som lärare. Vi får se vad de säger idag. Det blir väl ättestupan för en snart 50-årig kärring...

 

Jag har sytt klart dotterns julgransmatta! Den ska hon få i födelsedagspresent på fredag! Och nej, det var inte mycket att brodera men uj, så tråkigt. Ändå är jag glad över att den blev klar, jag har en fömåga att påbörja broderiprojekt stort och sedan aldrig avsluta dem. Jag tycker att det finns så mycket vackert och glömmer alldeles bort vilken tid det tar och hur trist det är.

 

Dottern har ju flyttat hemifrån. Hennes grytlappar är allt annat än vackra, fula rosa saker från Åhléns, tunna och små är de också. Nu har morsan snott ihop lite rejälare doningar!

 

Lagom till Alla hjärtans dag har mina sockor blivit klara. De sitter som en smäck, de blev inte alls för korta som jag var rädd för. Ogillar kanske den höga andelen akryl i sockgarnet (40%) men tänkte att jag kan ha dem som tofflor här hemma. Inte fullt så kul att sticka som jag hade hoppats. 

 

Jag har tappat min stockmojo lite, hittar inte riktigt glädjen i det just nu. Kanske för att jag har så mycket idéer och saker som jag vill göra men så lite tid. Det blir till en stress och det är närmast förlamande. Jag blir passiv och istället för att sticka så spelar jag mobilspel. Inte särskilt kreativt. 

 

Så håller jag på att brodera. En av mina favorithandarbetsaffärer stängde och hade halva priset. Jag fick för mig att de stora barnen naturligtvis kommer att vilja ha en broderad julgransmatta när de flyttar till lägenhet. Ja, dottern har ju precis just fått sin lägenhet och fyller dessutom år i februari. Alltså broderar jag. Stjälkstygn, inte särskilt mycket motiv men tillräckligt för att jag ska ledsna. Finns det verkligen någon som tycker att det är kul? Men nu är det bara en liten tomte till som ska broderas så är den klar. Sedan kanske min stickmojo hittar tillbaka.