zupermorzan

Upplevde en farsartad dag igår. Vi skulle få hit en elektriker för att dels dra in el till gäststuga och hönshus och dels fixa jordade uttag i det som ska bli mitt arbetsrum. Och elektrikern kom, pälsdjursallergiker naturligtvis. Vi har sex hundar och en katt... Först gick det bra, han jobbade ute och jag inne. Så kom hans kompis hit för att hjälpa till med innejobbet. Kompisen hade antingen nedsatt hörsel alternativt så hade han svalt en megafon till frukost. Maken till ljudvolym har sällan skådats.

 

Kisse, som annars inte är mycket för främlingar, måste absolut vara inne och på övervåningen hur mycket jag än försökte övertala honom om motsatsen. Jag stängde in honom i badrummet och meddelade detta till elektrikerna. Fem minuter senare var kisse utsläppt. Nytt försök att fånga in kisse, denna gång stoppade jag honom i vårt sovrum. Fem minuter senare var han utsläppt igen. Samma procedur upprepades en gång till innan jag gav upp och stoppade kisse med höglöpande tik (jodå, vi har en sådan också och därmed också ett par sugna gossar i köket) i tv-rummet. Eftersom strömmen till min router rök räckt kvickt, gick jag ned för att göra nytta där istället. Tanken var att stryka julgardiner. Nu stämmer emellertid ritningarna i detta hus ganska illa så de fick prova sig fram och skruvade vilt i säkringarna (med tillhörande gastande då från megafonen till den mer tystlåtne kompisen). Så just som mitt strykjärn blivit varmt gick strömmen där. Ut i köket för att göra en bröddeg. Hann precis få den färdig och sätta mig med en filtallrik när även köket blev strömlöst. Gav upp alla försök till arbete och satte mig i tv-rummet med de instängda djuren för att sticka. Då tar garnet slut. Mer garn fanns visserligen hemma men i mitt arbetsrum... Då gav jag upp och satt helt stilla i min soffhörna och gjorde absolut ingenting i en halvtimme. Vet ni hur trött man blir av att göra ingenting? I synnerhet som jag hela tiden kunde följa varenda ord av samtalet som konstant utspelade sig en våning upp, trots stängd dörr...

 

Jag tror att jag ska reklamera mig. Något måste vara felkopplat i höger ansiktshalva. Så fort jag blir täppt i näsan så täpps också bihålorna i höger ansiktshalva igen, så där så att det känns som om ögat ska poppa ut. Och när det händer, reser sig i sin tur min ena kindtand i underkäkens högersida. Jag har slipat ner den så att den var i rätt nivå men nu verkar den vara på g igen. Det är INTE trevligt, kan jag berätta. Det ger en tandvärk som är horribel även med de starkaste värktabletter och gör det helt omöjligt att tugga på den sidan, eftersom det dessutom bara är den tanden och dess motstående kompis som möts. Igår hände detta fenomen igen. Pang, sa det. Det gjorde så ont att jag såg dubbelt på det stackars ögat ett tag. Men i med Rinexin, cortisonspray och så lite av de värktabletter huset hade och så blev det faktiskt soffläge en stund. Höll på att gå galet, jag var fasligt nära att ta Imodium istället för Ipren. Det kunde ha blivit ett intressant experiment... Nåväl, idag är det bättre. Bara cortisonsprayet sätter igång att verka så brukar det ge sig. Men jag måste nog gå till tandläkaren och slipa ner den stackars tanden lite till i alla fall. Jag ska bara våga mig dit.

 

Har stickat klart en halssnodd till åt dottern i det ljuvligt mjuka Alpaca Sport-garn jag fick i vår Skicka vidare-tråd. Tyvärr växte den lite på längden i tvätten så jag är lite osäker på om hon vill ha den. Vi får se. Annars får jag kanske prova att maskintvätta istället för handtvätta och se om den drar ihop sig lite - eller växer så att man kan snurra den två varv. Vi får kanske leka dragkamp här hemma..? Mönstret heter A Very Braidy Cowl och finns så klart på Ravelry. Väldigt stora, lösa flätor, lite knöligt med åtta maskor på stickan.

 

Igår hade jag namnsdag, Elisabeth, ett namn jag bland annat delade med min farmor. I min familj har vi aldrig firat namnsdagar stort men min farmor ringde mig alltid på Elisabeth-dagen och så gratulerade vi varandra. Det gav en känsla av samhörighet. Min dotter har fått min farmors förstanamn, Agnes, som sitt andranamn, det känns bra. Min farmor var också den som lärde mig en hel del vad gäller handarbete, bland annat lärde hon mig sy hardangersöm, något jag tyvärr har glömt bort nu. Farmor broderade jämt, på slutet såg hon inte så bra så det blev ett och annat fel men det spelar mindre roll. Det finns en massa kärlek insydd i varje stygn, det är det som räknas. 

 

I Ravelrygruppen Svenska byten har vi en bemärkelsedagssnurra. Jag valde min namnsdag som en dag att uppmärksamma och fick ett alldeles underbart paket från Pellie. 

Dottern har önskat sig en halssnodd i julklapp av ett garn jag köpte när vi var i London. Nu är den klar, till och med tvättad, och väntar bara på att bli inslagen. Så här ser den ut på ett ungefär:

 

Mitt arbetsrum är ett enda kaos. Jag har just nu alldeles för många projekt på gång, både sådant som ska stickas klart till julen mm och sådant som ska skickas. Det är ås lätt att anmäla sig till skojiga byten i god tid innan jul, utan att tänka på allt som sedan ska förberedas. Men nu håller jag på att göra klart paket som ska skickas för att få undan lite. Mitt arbetsrum är ett enda kaos med lådor mm över större delen av golvet. Nu har maken gjort klart med bredbandet därinne så nu har jag ingen som helst ursäkt till varför jag inte flyttar in även skrivbordet dit in, annat än möjligen att golvet är täckt med mitt golvpussel som jag spänner upp färdiga alster på och diverse annat, eller att mitt skrivbord är fyllt av papper. Eller... 

 

Håller på att rensa ut saker också och har kört ett antal kassar till Röda Korset. Bland annat sorterade jag ut en hel papperskasse med garn. Det sved lite men jag insåg att jag aldrig, aldrig någonsin kommer att sticka något av det och då är det bättre att det kommer till användning. Och att Röda Korset får in en slant till sin verksamhet. Näst på tur står familjespel, vi har hur många som helst av den varan. Jag vill åt utrymmet i garderoben så nu ryker de där som vi aldrig spelar. Bäst att röja medan jag har andan inne, normalt är jag en hamster. 

 

Mitt hemliga julklappsprojekt är klart, nu stickar jag på en mössa åt min pappa. Är rädd att den blir för stor, han har ett ganska litet huvud. Mössor är inte lätt, jag har gjort ett antal till min käre man och han ser mer eller mindre tokig ut i dem alla, till barnens stora förtjusning. Jag tycker att han ser otroligt bra ut men mössa klär honom inte. Inte alls. Inte ens mina. Tyvärr.

Lika fint som vi hade det igår, lika charmlöst är det idag. Blötsnö och slask... Det är ett väder jag avskyr, bokstavligen. Skulle gärna sitta inne och sticka hela dagen men nu är jag överhopad med jobb så det är bara att bita i. Och som vanligt ångrar jag att jag nyttjat den stilla tiden så dåligt för nu lär det vara full rulle fram till jul. Suck... 

 

Just detta med den ojämna arbetsbelastningen, i kombination med att det är en smula osocialt att jobba ensam framför datorn, gör att jag bestämt mig för att försöka göra klart min lärarutbildning. Det är ytterst lite som fattas så det känns dumt att inte göra det. Att gå tillbaka och jobba heltid som civilingenjör känns inte så lockande i nuläget utan planen är att kunna jobba deltid som lärare, förhoppningsvis. Har anmält mitt intresse för att vikariera på dotterns gamla högstadieskola, en friskola där jag gillade personalen väldigt bra. Skulle vara kul att komma ut och jobba lite med ungar, jag trivs ju i deras sällskap. Det blir än mer tydligt när de egna flyttar ut, just nu är ju bara minstingen kvar hemma och det är fasligt tyst och stilla. Det blir väldigt enkelt att vara zupermorza då, nästan för lättsamt.

 

Ikväll spelar vårt basketlag bortamatch. Jag hoppas att det sänds på tv så att jag får en anledning att landa i tv-soffan med stickningen. Julklappar på stickorna nu, törs inte lägga ut något här eftersom det kan förstöra överraskningsmomentet. Så idag blir det ett inlägg helt utan bilder. 

Det var länge sedan jag bloggade sist, skäms på mig. Det betyder dock inte att stickorna har vilat, tvärtom. Jag har hunnit få färdigt en sjal till min fina faster som fyllt jämna. Mönstret heter Ishbel (finns på Ravelry, hinner inte länka) och har stickats av väldigt många. Det var ett väldigt tydligt och välskrivet mönster, otroligt lätt att följa. Men om jag ska vara riktigt ärlig, och det ska man ju, så tyckte jag att det var lite trist. Det följde liksom samma spår hela tiden, först med den slätstickade tallriken och därefter med spetsmönstret. Mitt probem är litegrann att om något blir väldigt enkelt så somnar jag till och tappar fokus och då blir det lätt fel. Jag glömmer en ökning och vips, så stämmer det inte. Så jag fick sticka baklänges ett par gånger, enkelheten till trots. Garnet är ett silkesgarn som jag tog ur förra Garn- och boksnurran vi hade i Svenska byten (också Ravelry).