Vantstim!
Jag är inne i ett vantstim! Har ju stickat barnvantar i massor att lämna vid tågstationen till de anländande flyktingbarnen. Yngste sonen ville följa med och lämna men lyckades bli sjuk så vi fick skjuta fram det. I torsdags var vi i alla fall iväg och lämnade skörden. De flesta syns på den suddiga bilden nedan, förutom ett par sockor och i alla fall ett par vantar till som hann tillkomma. Och naturligtvis var inte behovet av barnvantar lika stort längre, nu är det vuxenvantar som behövs. Men förhoppningsvis kommer de till nytta i alla fall.
Sedan kom jag på att jag faktiskt inte äger så många vantar själv och det börjar bli rejält kyligt ute nu. Så då blev det ett par gladvantar till mig själv som jag tänkte inviga på måndag när jag är rastvakt direkt på morgonen.
Jag har ju ganska små händer men de här sitter som en smäck. Så har jag också måttat och stickat efter den egna handen.
Nu börjar det bli dags att göra julklappar och jag fortsätter på den inslagna vägen, nämligen med vantar. Min tanke är att göra vantar till föräldrar, svärföräldrar mm och bifoga en liten lapp. Vill man inte ha sina vantar så vill jag att man lämnar dem vidare så att de kan värma någon annan, en hemlös eller en nyanländ. På det viset gör vi gemensam nytta. Jag har börjat sticka ett par vantar till min mamma i hennes favoritfärg, turkos. Jag tror mig veta att hon behöver dem så jag tror att de stannar hos henne. Och eftersom hennes händer har samma lilla storlek som mina så var storleken enkel att kolla. Garnet heter Drops Nepal, mjukt och varmt (och just nu väldigt billigt).
Stickad värme och medmänsklighet
Vi upplever just nu en gigantisk flyktingkatastrof. Människor flyr för sina liv över Medelhavet i rangliga små gummibåtar. I Sverige tar vi emot dem genom att bränna ner asylboenden... Det är svårt att känna någon stolthet över sina landsmän då. Vad hände med medmänskligheten?
Många flyktingar landar i Luleå för vidare färd mot Finland. De kommer hit med mycket liten eller ingen packning för att möta frost och kyla. Vintern är på ingång. Jag har gått bärsärkagång i våra garderober och för en gångs skull kände jag glädje över att vara en hamster och en slarvmaja. För ute i garaget stod en låda med vinterkläder sedan barnen var små! Sockor, vantar mm är nu tvättade och lämnade direkt vid järnvägsstationen till de hjälparbetare som står där. Det är förstås en droppe i havet. En kvinna från Röda korset berättade hur alla barnvantar hade tagit slut när det första nattåget kom in. Då handlade de nya vantar för 500 kr. De förslog inte alls när nästa nattåg kom. Det kommer flera hundra flyktingar hit varje dag. Det är svindlande många. Min garderobsrensning förslår inte alls, inte på långa vägar. Jag har handlat tandborstar, tandkräm och deodoranter också, men det blir till en droppe i havet. Min lilla deltidslärarlön vill mer än vad den klarar av. Vi måste alla hjälpa till.
Nu när klädförråden är tömda går jag lös på garnförråden. Jag har ju en del sådana. :) Jag började med herrmössor efter att ha läst i tidningen att det var brist på sådana. Det har blivit två stycken som jag lämnade idag:
Så mötte jag kvinnan som berättade om bristen på barnvantar. Finns det något ledsammare än kalla små barnahänder? Jag ville nästan börja gråta och åkte hem och började sticka barnvantar. De här har jag också lämnat idag:
Så hittade jag ett tjockare garn i gömmorna. Det verkar räcka till tre par vantar utan något som helst mönster, fort går det också. Bild kommer senare.
Jag försöker att sprida budskapet på Facebook och Instagram. Min mamma, som inte längre ser så bra och inte brukar sticka, har letat fram restgarner och satt igång att sticka barnvantar. Anamma utmaningen, du också! Och har du inga flyktingar i din närhet så får du gärna skicka dina alster till mig så lämnar jag dem direkt till hjälparbetarna på tågstationen. Jag vet att de kommer att göra skillnad.
Fiberfestival!
Jag har haft fullt upp med hunduppfödandet, då finns ingen tid att blogga. Många mil i bil har det blivit, närmare 250 för att vara exakt. Inatt sov jag i Umeå och fick snilleblixten att åka förbi LimmoDesign när jag ändå var i faggorna och hade bil. Det var ett roligt besök, så mycket garn i underbara fäger! Ett par härvor kom med hem men dess värre kan jag inte visa dem för min mobil krånglar. Jag måste nog köpa en ny... :(
I alla fall. Väl i Vännäsby såg jag skyltar om Fiberfestival som tursamt nog gick av stapeln den här helgen. Alltså svängde jag in där också. En del vanliga sockgarner som kanske inte kändes så lockande i sammanhanget, jag har ju bra garnaffärer i stan. Men det fanns garngodis också. Jag köpte en underbar indigoblå härva entrådigt garn av pälsull och finull, så mjuk att jag bokstavligen har gått omkring och klappat på den hela eftermiddagen. Jag som inte ens gillar entrådigt garn! Men den var så vacker och så gosig, den ville verkligen flytta hem till mig.
Annars har jag stickat sockor till små fötter på flykt. Jag var på Finnkampen i september tillsammans med make, son och min far. På Centralen mötte jag hundratals flyktingar på väg mot norr och gränsen till Finland. Det gör ont i hjärtat att se alla dessa människor som fått fly från hus och hem. Jag har skänkt pengar och stickat lite sockor. En droppe i havet naturligtvis men många droppar små.
