Sportstickning
Jag har ju en himla tur, sportevenemangen avlöser varandra i en strid ström! Ja, skidskytte-VM är kanske inget att hänga i julgranen men friidrotts-EM är godis för en före detta friidrottare. Igår såg jag herrarnas längdkval och vilken njutning, det blir en spännande final idag. Hoppas bara att jag hinner se den, vi ska på basket ikväll också är det tänkt.
Vi har sportlov häruppe nu. Det började inte bra, vinterkräkan slog till och drabbade mig och Ludde. Ingen höjdare direkt. Men de senaste dagarna har varit alldeles ljuvliga, jag har tagit en lång promenad på isen med hundarna och bara njutit av att ha solen värmande i ansiktet. Vårvintern kallas den femte årstiden och är nog den allra, allra bästa häruppe hos oss.
Mina granvantar är klara och jag är barnsligt stolt över dem, nästan lite mallig faktiskt. De är ganska långa i modellen och så himla fina, tycker i alla fall jag. Nu är jag lite taggad på att göra fler flerfärgsprojekt, jag börjar tro att jag har kommit över spärren. Kanske...
En halskrage har jag också stickat till samma mottagare som ska få vantarna. Garnet heter M&K Alpaca och mönstret Columns Cowl. Bilden på min krage blev lite tafflig, utan blixt och framför fönstret i en hast men jag gillar den och hoppas att mottagaren ska göra detsamma. Stor, mjuk och gosig att borra ner hakan i under kalla höst- och vinterdagar.
Som kontrast till fina accessoarer stickade jag toatrasor igår, i vitt bomullsgarn och falsk resår. De fastnade inte ens på bild men behövdes verkligen. Jag behöver nog se över trasförrådet rent allmänt, det finns bara så mycket annat som är roligt. Som att sticka till bebisar. Flerajag känner har fått eller ska få barn i vår, jag inser att jag aldrig kommer att sticka en tröja till var och en som jag brukar utan satsar på smått istället, små tofflor och skor. Lite kul och så otroligt fascinerande att det finns så små fötter. Yngste sonen köpte nya pjäxor i storlek 46 i veckan, har han verkligen haft så där små fossingar en gång i tiden..?
Koftan klar!
Dotterns kofta är klar och både hon och jag är väldigt nöjda med resultatet. Knapparna är pricken över i, det är vintageknappar som jag köpt från Majas manufaktur och som jag tycker lyfte hela koftan ett snäpp till. Dottern gillar känslan, den är väldigt mjuk och skön i garnet som är en kombination av merinoull och bomull. Jag ska helt klart använda mönstret fler gånger och modifiera någon kofta till mig också, jag gillade att sticka uppifrån och jag gillade raglanärmen. Möjligen att jag skulle vilja ha den något mindre vid i halsen men även det kan ju modifieras.
Under VM-veckan har jag stickat febrilt på ett par vantar med mönster ur Vantboken av Solveig Larsson. Det är ett bra sätt att hålla nerverna i styr, jag blir nästan lika nervös när svenskarna åker skidor som jag blev när jag själv sprang hundra meter en gång i tiden - och det vill inte säga lite, det! Under femmilen lyckades jag inte riktigt hålla koncentrationen på topp, ett tag kändes som om jag stickade mer baklänges än framlänges. Men nu är det bara en tumme kvar, sedan är de klara och kan skickas iväg till sin mottagare.
Det är väldigt opraktiskt att sticka sådana här mönster från en bok. Jag har inte hittat någon annan lösning än att kopiera mönstret och kludda i kanten så att jag ser var jag är, för att slippa kludda i boken. Efter en vante insåg jag att jag av BrittMarie fått en fiffig grej som man kan använda för att lättare hålla koll på var man är. Den är guld!
En platta att lägga mönstret på, en liten magnet att hålla fast det med och så en lite längre magnet som man lägger för att se vilken rad man ska följa. Suveränt!
