zupermorzan

Får man gnälla lite? Jag gör det fast mina bekymmer är av ren i-landskaraktär. Jag har fått en ny dator med nya program installerade. Och - jag är alldeles vilse! Hittar inget, känner inte igen något och allt tar så mycket längre tid än förut. Mitt nya jobbprogram ser inte alls ut som mitt gamla, jag förstår inte hur jag ska öppna filer eller spara eller någonting. Och jag förbannar mig själv för att jag inte sparkat igång datorbytet tidigare och hunnit vänja mig vid programmet. Nu sitter jag här med ett program jag inte begriper och ska översätta närmare 30 000 ord på tio dagar. Yippee... not. Jag känner mig hopplöst teknikfientlig men jag kan inte låta bli att fundera över poängen med att allt alltid ska förändras och "utvecklas". Wordprogammet var väl bra som det var? För att inte tala då om mitt gamla översättningsprogram... Nu är det inte ens installerat på den nya datorn, det blev lite som att ta avsked av en kär gammal vän. Få se om det nya programmet blir någon vän överhuvudtaget...

 

Söta nyheter är att vår ena lilla unghöna bestämt sig för att hon ska ruva fram kycklingar. Nu!!! Det finns inte plats i hönshuset och termometern visar -13 så allt känns ju galet i det beslutet. Jag känner mig hård och elak var gång jag går ut och obönhörligen tar hennes ägg, trots att hon morrar och försöker verka jättefarlig där hon ligger uppburrad. Lilla skruttan! Min favorithöna dessutom, normalt sitter hon nästan på mig när jag är därute och fixar, hon är en riktig knähöna. Men nu vill hon bli mamma, knasfian. Till våren ska minstingen och jag bygga färdigt tillbyggnaden och sedan kan hon få bli mamma. Men inte nu, fantomen är hård mot de hårda.

 

Jag gnäller lite till när jag ändå är igång. Jag gnäller på min förkylning också som inte vill släppa. Hosta så fort jag rör på mig och så denna snuva. Blä. Men det kunde så klart vara värre, det är bara jag som är less. Jag vill vara pigg, inte trött.

 

Har stickat klart mina raggisar och ska försöka få iväg brevet till Hjälpstickan till veckan. Nu stickar jag på ett par sockor till, till mig eller till någon annan, vad vet jag. Bild kommer men inte idag. Nu ska jag jobba, med programmet jag inte förstår mig på...

Bestämde mig för att sticka ett par vanliga raggisar i herrstorlek och skicka till Hjälpstickan, tillsammans med de stora fotbollsvantarna. Bestämde mig då för att sticka dem från tån och uppåt för att samtidigt lära mig denna teknik. Insåg att det fiffiga är att man kan prova på foten medan man stickar, om man har någon fot att prova på. Googlade lite för att hitta ett ungefärligt maskantal och kom fram till 48 st. Ökade tills jag hade 48 maskor och kunde konstatera att de nog blev ganska stora. Visserligen har jag rätt små fötter men ändå, de här sockorna kunde man bygga bo i...

 

Efter att ha tillbringat nästan hela gårdagen i tv-soffan under en filt och med en stickning i händerna, STEG febern när kvällen kom. Ridå... Den skulle ju bort, bort, bort! Alltså, ännu en dag i soffläge. Idag har jag en eländesdag, dvs jag ser program om elände och påminns om hur bra jag själv har det. Först såg jag dokumentären "Gravida bakom galler" på SVT Play. En kulturchock för någon som växt upp i en skyddad kärnfamiljsvärld som jag. När man ser en kvinna på 31 år som väntar barn nr å (åtta!!!) och pratar om sin pojkvän och barnets pappa som alltså är två helt olika personer, då förstår man hur olika världen kan se ut. För mig är det obegripligt hur man kan fortsätta med droger, hur man kan bli gravid gång efter annan när man vet att alla de tidigare barnen har tagits ifrån en osv osv. Mitt hjärta blöder när jag ser dessa trasiga, sargade kvinnor som ändå har något sorts hopp om att få behålla det väntade barnet och kunna starta på ny kula. Och när de "shoppade" till bebisen i det stora fängelseförrådet... Då slog mig också tanken - hur går det till i Sverige? Även vi har väl gravida fångar? Vad händer med de barnen? Kan man sticka för att hjälpa?

 

Nå, efter denna dokumentär (måste se andra delen när den sänds) så var det dags för film. Valet föll på "Precious", en film som tidvis var precis på gränsen till vad jag förmådde men som mitt i allt eländes elände ändå kunde förmedla hopp, styrka och glädje. Och en insikt om att kunskap verkligen ÄR makt. Kan du inte läsa, kan du inte skriva, kan du heller inte ta in information, får en dålig självkänsla och andras ord blir din sanning. Skolan är viktig, kunskap ÄR makt, inte minst makt över det egna livet. Se filmen om ni inte redan gjort det men ta med en bunt med näsdukar. Och ät inte samtidigt, det kommer ändå inte att smaka gott. Man blir berörd, snudd på illamående.

 

Stickning då? Jo, jag har producerat ett gäng pannband. Tanken är att dessa ska skickas iväg och säljas till förmån för ett välgörenhetsprojekt. Gjorde en prototyp till dottern och en annan till mig. Gick på dotterns alternativ och gjorde två till, varav det ena föll henne på läppen så att det nog hamnar på hennes hylla. Så av fyra pannband kan hittills ett skickas iväg. Ingen vidare utdelning. Nu har jag slut garn, ska riva i gömmorna och se om jag inte har ett nystan till (någonstans i bakhuvudet har jag för mig att jag har ett men var???). Medan jag väntar på att jag ska kvickna till lite så stickar jag en mössa till brorsdottern, tillika guddottern, som fyller år i början av februari. "Chouette", fantastiskt snabbstickat mönster och resultatet är jag också väldigt nöjd med. Rekommenderas! Jag stickar på rundsticka nr 6 i garnet Andes från Drops, vit färg. Bild kommer, hoppas jag.

Blev sjuk i helgen. Anar att det är barnens förkylning som vandrat över till mig om än i en smula annan tappning. De hade mest huvudvärk, jag har feber, snuva, halsont och hosta. En riktig förkylningsklassiker, med andra ord. Nåväl, snäll make klev upp en halvtimme tidigare i morse för att ta ut mina hundar så det går ingen nöd på mig. Idag ska jag borra ner mig under en filt i tv-soffan med en stickning och så ska jag frossa i CMores kanalutbud och se alla de där filmerna som ingen annan i familjen vill se med mig. Lite lakrits ska jag festa loss på också, det kan bli riktigt mysigt. Och så ska jag försöka förtränga att jag ligger efter med bokföringen och verkligen skulle behöva göra klart flytten av min arbetsplats och datorbytet...

 

Dottern har önskat sig ett pannband. Jag bläddrade igen en del mönster på Ravelry men hittade inget som jag gillade riktigt. Men så tänkte jag att himmel, hur svårt kan det vara? Letade fram ett nystan superwash ullgarn ur gömmorna och satte igång med lite flätstickning. Båed jag och dottern är nöjda med resultatet, nu återstår produkttest innan bilder och ev. mönster kommer ut här på bloggen. Det bästa är ju att man med lätthet får ihop ett pannband på en kväll. De blir inte jättetjocka men passar nog bra när temperaturen ligger på ett par minusgrader. Jag, som egentligen ogillar mössor något alldeles väldigt, älskar ju pannband men har börjat använda mössa mer och mer ändå för hälsans skull. Men när man begåvats med en rejält tilltagen mängd hårstrån av lockig modell är inte mössa optimalt. Vintertid är jag konstant rakhårig och platt i frisyren och så blir det så vansinnigt varmt där under mössan. 

 

Nu - filmtajm!

Känner mig otroligt nöjd med min stickning just nu. Väldigt nöjd med mina nya stickor Karbonz från KnitPro, ligger skönt i handen och de känns stadiga på något vis fastän de är tunna. Jag har ju lyckats ha sönder flera stycken av mina 2,5 mm i trä men nu stickar jag med 2,25 och de känns ändå stabila. Skönt.

 

Också väldigt nöjd med sockgarnet Admiral Ombré. Så mysigt och lättstickat! Och så snyggt ihop med mönstret Calendula! En socka klar nu, bild kommer vad det lider. Ska se om jag kan fota med vanliga kameran istället, mobilbilderna blir om möjligt ännu sämre än kamerabilderna. Och det är naturligtvis inte mig det är fel på utan kamerorna... ;)

 

Satt och funderade på vad jag har lärt mig under det gångna året och kom först fram till att jag har varit feg och inte lärt mig just någonting. Men så satte jag mig för att sy ihop min socka med kitchener stitches och insåg att jodå, visst tusan har jag lärt mig något! Kitchener stitch till exempel, det visste jag knappt vad det var innan och nu behöver jag inte ens den där filmsnutten för att komma ihåg hur man gör! Fast jag tycker inte att jag får till avslutningen riktigt bra, det blir som en liten kant och jag vet inte om det är jag som gör fel eller om det ska vara så. Jag fäster liksom in den med tråden sedan så den syns inte men helst skulle jag vilja slippa den helt. Någon som vet och förstår vad jag menar och kan ge råd?

 

Jag kom också fram till att jag vågat utmana mig själv mer. I början var jag livrädd för engelska mönster (lustigt med tanke på att jag jobbar som översättare och dagligen hanterar engelska texter, dock inga med sticktermer) men så vågade jag pröva och nu är jag fast, både vad gäller stickning och virkning. Fastnar man på något så finns det ordlistor på nätet och själva mönstren känns många gånger renare på något vis.

 

Nu funderar jag på vad som ska bli årets utmaning. Kanske är det dags att lära sig sticka sockor med magic loop? Får fundera lite till på det. Hade tänkt gå en kurs i krokning men den krockade med ringsekreterarutbildningen som dottern och jag är anmälda till så därav blev intet. Är inte det i sig typiskt, när något händer så ska det ske på samma helg?

Julen har firats hos föräldrar i södra Sverige men nu är vi åter på hemmaplan. Ur led är dock tiden, termometern visar plusgrader på självaste nyårsafton och det känns märkligt när man bor i Norrbotten. 

 

Tomten hörsammade inte alla mina garnönskningar men jag fick en jättefin bok av svärföräldrarna, "Varma tumvantar och några sockor" med många fina och inspirerande mönster. Här ska stickas vantar!

 

Väl homkommen så kastade jag mig över min julklapp från julklappsbytet med Britt-Marie. Snacka om att bli bortskämd! Det var ett alldeles galet fint paket och jag är så innerligt tacksam för allt fint. Stor kram och tack till dig, vännen min. Ni förstår själva att man blir glad när man får sådana här godsaker:

 

Jag är barnsligt förtjust i byten, det måste medges. Fick byta julklapp med vännen Britt-Marie i bytesgruppen Svenska byten. Vi sågs i måndags, eftersom vi bara har en älv emellan oss, fikade och pratade hela förmiddagen. Så mysigt! Av henne fick jag en helt fantastisk julklapp, en underbar tomte som hon gjort själv och som ser ut precis så där som en tomte ska se ut, med stor luva, stort skägg och en liten näsa som sticker fram. Där kan vi prata om kärlek vid första ögonkastet!

 

Fascinerande vad antibiotikan ändå kan göra underverk! Igår när jag satt och jobbade så började det pirra i ena ansiktshalvan (den där inflammationen sitter), som om den domnat. Samtidigt lindrades tandvärken, som om den liksom rann bort. Otroligt märklig känsla! Igår kväll kunde jag borsta tänderna utan minsta bekymmer, det har inte gått på två dagar (till min stora fasa, jag är lite fixerad vid tandborstning). Prövade att somna utan värktabletter och det gick men jag vaknade efter några timmar och fick gå upp och ta i alla fall. Men nu räcker det med en sort, förut fick jag kombinera två för att må någorlunda. Så det är helt klart på rätt väg. Måtte nu det sista släppa också så att jag slipper gå till tandläkaren!

 

Julbord med makens jobb ikväll. Först var jag jättepositiv och var den pådrivande i vår anmälan. Köpte nya snygga kängor, en klänning och en kjol (inga plagg jag använder så där jätteofta så garderoben behövde helt klart uppdateras ändå). Så kom då detta med bihålorna och jag tappade stinget helt. Men nu har jag bestämt mig för att följa med. Jag löser ju våra taxibekymmer dessutom, tror inte att en hästkur penicillin ska kombineras med alkohol, i synnerhet inte som jag knaprar Ipren vid sidan om också. Det finns nog gränser för vad levern klarar. 

 

Torgvantarna är nästan klara och de ger helt klart mersmak. Ska nog göra ett par till mig själv också. Någon gång efter jul eller så...

Gjorde en kovändning och gick till vårdcentralen så nu har jag både antibiotika och rinexin för bihålorna. Passade på att kolla två fläckar på kroppen också men de var ofarliga. Känner mig omåttligt duktig som tog tag i de rädslorna. Idag är huvudvärken mycket bättre men tanden bråkar än så jag tog mod till mig och ringde tandläkaren också idag. Rådet blev att avvakta några dagar, förhoppningsvis ska det lugna ner sig när bihålorna har lugnat sig. Hoppas de får rätt...

 

Tröstade mig med att shoppa sockgarn på nätet igår, trots att jag inte borde. Fast jag har inget svarsmail fått än, det gjorde mig lite besviken. Jag gillar att handla från företag som är snabba i vändningarna, som Garnkorgen och Kaki. De som tar tid på sig får i regel inte fler chanser.

 

Tog en ledig dag från jobbet igår men idag måste jag nog jobba så smått. Det är svårt att fokusera med bultande huvudvärk. Men, inget jobb - inga pengar och måste jag till tandläkaren så lär det gå en slant. Dessutom har jag stoppdatum på fredag så det fungerar inte att ligga på latsidan. Bäst att sätta igång!

Har skickat make och barn till Umeå till i morgon kväll så jag har hela kvällen för mig själv medan de hälsar på storebror. Ska sitta i soffan, se filmer som bara jag vill se och sticka, sticka, sticka! OK, kanske virka också, har en julklapp som måste bli klar. En helkväll för bara mig!

 

Annars har dagen idag varit ett skämt. Började bra, bakade solroslimpor och bilmuffins att skicka med ner till storbarnet och rullade köttbullar på 1/2 kg köttfärs, allt i ett huj. Så skulle jag åka till ICA Maxi och handla och hämta hundmedicin och där började allt gå snett. Hade lämnat in receptet på Cura dagen innan och tjejen som jobbade var så gullig, medicinen fanns inte hemma men skulle beställas till nästa dag (idag) och gick inte det skulle hon ringa runt och leta reda på den åt mig. Kan det bli bättre? Glad i hågen lämnade jag mitt recept, vovven hade fått en dygnsdos och skulle klara sig till idag förmiddag. Men när jag nu dök upp jobbade en helt annan tjej, inte fullt lika tjänstvillig. Ja, hon hade sett mitt recept men nej, ingen medicin fanns att hämta. Kanske hade den inte kommit heller, hon hade inte hunnit kolla, ej heller hade någon ringt runt. Lätt desperat stod jag där och sa att jag ju blivit lovad detta och vovven behövde medicinen NU. Jo, men det hade varit så mycket folk, hon hade inte hunnit kolla det som kommit och kanske fanns den inte med. Nu var jag helt ensam i kön så jag frågade lite försynt om hon kanske kunde kolla nu då och motvilligt gick hon iväg. Och jo, medicinen fanns så till sist fick jag den, betalade och hastade vidare för att hitta en potatissticka till sonen. Mission impossible, visade det sig, men nu upptäckte jag att min ena lovikkavante var borta. Tillbaka till Cura, ingen vante. Handlade fort, fort och knatade till kundtjänst och frågade - ingen vante. Ingen vante på parkeringen heller, så någonstans går väl någon omkring med en blå, hemstickad lovikkavante och känner sig nöjd med sitt fynd :( Hoppas att det är en enarmad varelse, annars blir det kallt om den andra handen... Nu var det inga lyckade vantar, de blir bredare för var gång jag tvättar dem. Men det var de enda varma vantar jag har till mig själv så det blir kallt om händerna ett tag. Skit, på ren svenska!

 

Nå, iväg till Kvantum för att jaga den lilla potatisstickan. Ont om tid nu, dottern skulle hämtas från skolan. Lyckas inte hitta stickan här heller men lite annat smått och gott som jag i all stress glömt bort att handla på Maxi. Naturligtvis får jag avstämning i kassan och blir sen. Hastar mot dotterns skola och styr sedan hemåt. 

 

Ett par timmar senare är det dags att köra barnen till tåget. Nu inser jag att plånboken är borta. Letar i hallen, i köket, på skrivbordet - ingen plånbok. Genomsöker bilen, ingen där heller. Får åka utan plånbok och ringer polisen på väg in mot sta'n. Nej, de kan inte kolla om någon har kommit in, receptionen har stängt och nu ska den dessutom byggas om så tidigast på torsdag kan jag få kontakt med dem. Men jag kan göra en anmälan om jag vill. Beslutar mig för att vänta, lämnar av familjen vid tåget och ringer Kvantum. Nej, ingen plånbok där heller men ring vid 21-tiden när det lugnat sig lite. Väl hemma igen är jag akut kissnödig, kastar mig in på toan och DÄR LIGGER PLÅNBOKEN!!! 

 

Ni fattar, jag har gjort mig förtjänt av en kväll i stickhörnan... ;o)

...får jag tid att sätta mig ner och skriva några snabba rader här.

 

Först, kul att så många vill vara med i min lilla utlottning! Nu är vi uppe i fjorton stycken, skoj! 

 

En omvälvande och hektisk vecka här annars. Dottern ska genomgå två lite större undersökningar, vi klarade av neurografi i tisdags och idag väntar MR. Det blir en tuff dag för henne och hon har sovit dåligt. Sedan antar jag att vi får vänta till efter helgerna innan vi får svar och besked om ev. ytterligare undersökningar, resultaten ska ner till det stora universitetssjukhuset och tolkas innan de kommer tillbaka till "vår" läkare. Skönt samtidigt att de tar hennes besvär på allvar och kollar upp ordentligt, även om det är med en viss bävan i mammans mage. Men jag har lärt mig att inte ta ut någon oro i förväg, det är bara tärande. Det blir som det blir, det är inget jag kan påverka ändå.

 

Äldste sonen dök plötslit upp här hemma natten mellan tisdag och onsdag, till allas glädje. Nu har han åkt tillbaka till universitetet, det blev en blixtvisit men den var nog en vitamininjektion för oss alla. Underbara unge!

 

Minstingen hade julmarknad på skolan igår så storebror och jag var där en sväng. Och det var tyvärr ungefär lika dåligt som lillebror hade förvarnat om... Trist, det känns ju roligare om barnen kan få vara stolta över något som ordnas.

 

Igår fick jag också meddelande om att jag hade ett paket att hämta ut så jag kastade mig förstås iväg i bilen, nyfiken som jag är. Det var mitt julpysselbyte från Johanna! Ett jättehärligt paket - en inspirerande tidning, supergod lakrits (försvinnande god, faktiskt...), garn i härliga julfärger och ett mönster som både tilltalade mig och kommer att vara en utmaning. Skulle så vilja hinna göra dem före jul men är rädd att jag inte hinner. Men det kommer fler jular :)

 

Skrev til Kyrkkaffebloggen för lite sedan och bad henne ta upp detta med klimatförändringen. Vi kan ju sticka hur många mössor till små frysande huvuden som helst, men det hjälper inte om vi inte också tar tag i vår klimatpåverkan. Jag blev så glad när Anna tog in mitt inlägg i sin blogg, här kan du också läsa det om du är intresserad!

Är inne på sluttampen av sjalen och känner mig korkad när jag inser mina egna missar. 1. Borde ha satt en stickmarkör på varje mönsterrapport, då hade mönstret varit enklare att sortera ut och 2. Borde ha skrivit ut hela mönstret och inte bara textdelen. Med diagram också hade det kanske varit enklare att hitta flytet. Fast nu kom jag till ett varv där det var fel i mönstret och mönstret som helhet känns fortfarande en smula ofullständigt, på något vis. I början stod det att jag skulle placera markör och flytta markör men sedan upphörde detta raskt. Men det klart, det är ju inte förbjudet att tänka själv. Fast jag ska villigt erkänna att jag tycker att sjalen blir galet snygg (även om den är bubblig och ful på stickorna) så jag måste nog göra en till vad det lider. Nu vet jag ju vad jag ska ändra på!

 

Haed en mardrömskväll igår, ena hunden kom åt en torrfoderpåse och hade kalas. Hon såg ut som en ballong så vi åkte in till jourveterinär för att få kräkmedel. Kalaset gick på 2400 spänn, nu hoppas vi att försäkringen ska ta sin del. Där rök en del av julklappspengarna... :( Hon är billig just nu, inte mattes favorit om vi säger så. Dessutom har hon velat ut en gång i timmen så jag har sprungit ut och in och slumrat på soffan mellan varven. På morgonen somnade jag ordentligt, för att vakna en timme senare med världens magont och illamåendekänsla. Minstingen hade det igår så det var väl min tur. Idag har vi suttit i soffan under varsin filt och huttrat, trots att jag har strumpor och sockor så är fötterna som isbitar. Brrr!

 

Kom på att jag nog ska ha en utlottning på bloggen framöver. Det är alltid kul att kunna vinna något, eller hur? Här är dessutom så få läsare så vinstchanserna borde kunna bli riktigt goda. ;o) Jag ska kurera mig först men håll utkik för så snart jag kvicknat till så ska jag hitta på något, mest troligt ett sockgarn, kanske ett engelskt. 

...på min sjal. Nu har jag hamnat i ett närmast mekaniskt läge, jag stickar tappert på med målet att bli klar, inte för att njuta av själva resan. Jag tycker faktiskt att sjalen i sig blir allt vackrare, det blir kanske inte så illa med garnet trots allt. Men nej, jag gillar inte mönstret. Det blir fel, jag hittar inte varför men antar att det beror på mig och inte på felskrivningar i mönstret. Jag hittar inte harmonin och rytmen utan kommer hela tiden ur takt, ungefär som när man dansar med någon som har en annan rytmkänsla än man själv. Det blir inte roligt. Tyvärr. Men nu är det snart bara tjugo varv kvar så nu biter jag ihop och kör in i kaklet. Visserligen tjugo lååånga varv men i alla fall. Varannat varv är dessutom så gott som helt avigt så där kan jag bara köra på. Det är mönstervarven som inte skänker någon glädje. I alla fall inte denna gång.

 

Har en ny hobby - zumba. Skulle ju behöva träna men är för lat för att åka på gym. Lösningen blev ett Zumba Fitness till sonens Wii. Där dansar vi på några gånger i veckan, dottern och jag. Dottern är ju liten, lätt och vältränad och det ser riktigt bra ut när hon kör. Morsan är stel, överviktig och otränad och kliver fram likt en flodhäst med viftande armar. Det ser inte lika bra ut. Men jag blir svettig och stel i kroppen efteråt så någon nytta gör det nog. Och det är faktiskt roligt. Det och hundpromenaderna ska förhoppningsvis få mig att tappa något kilo, eller i varje fall omfördela dem till mer fast form. ;)

 

I min favoritgrupp på Ravelry (den som jag själv har startat, haha) diskuterade vi detta med garnförråd. Det är en tröst att se att fler än jag är garnsamlare, samtidigt som det tenderar att sänka den egna moralen lite. "Andra" har ju också mycket garn så varför inte jag? Försöker utfärda köpstopp men när jag är min egen kontrollant så fungerar det dåligt. Tiden och fingrarna medger heller inte all stickning som jag skulle vilja göra, tiden räcker inte till och fingrarna är inte nog snabba. Och garn är mjukt. Och vackert... Men nu SKA jag ha köpstopp ett tag. Tror jag... 

Har börjat sticka på en sjal, 30 Diamonds Shawl, och är så här långt lite besviken på mönstret. Det var väldigt mycket rätstickning, nästan 100 varv. Lite besviken på mitt val av garn också så här i efterhand, stickar den i vitt och det blir väldigt - vitt. Ett mönstrat/melerat garn hade gett den mer liv. Det hade kanske inte skadat att läsa mönstret lite mer noga innan och inte bara kolla som hastigast på lite bilder på Ravelry... Men nu har jag i alla fall kommit till bården och förhoppningsvis kommer den att lyfta hela sjalen och få mig att helt ändra uppfattning om min vintervita skapelse. Normalt gillar jag vitt annars, jag tycker att det är så rent och skirt. Men den här gången, nja...

 

Så har jag äntligen börjat tapetseringen av sonens gamla rum, det som ska bli mitt arbetsrum och garnrum (OK, gästrum också då). Fondväggen är klar och blev galet snygg, även om snillet här lyckades vända tapeten upp och ner. Om ni visste hur svårt det sedan är att få till resten, rullarna är ju gjorda för att man ska tapetsera åt rätt håll. Fördomsfullt, tycker jag... ;o) Bild kommer, just nu finns de i kameran och jag hinner inte få ut dem. Men kanske senare under dagen, eller i morgon.

Har tillbringat dagen i Skellefteå, Maya skulle operera bort sina analsäckar och Idefix öga krånglar igen. Det kan tyckas långt att åka 13 mil enkel väg för ett veterinärbesök men dels tjänar jag faktiskt in resan med råge eftersom kliniken där är mycket billigare än den billigare kliniken häruppe och dels är personalen så otroligt trevlig och kompetent att det är värt all tid det tar. Nu verkar dessutom försäkringsbolaget trilskas med ersättningen och då känns det ännu bättre att jag fick ner kostnaden lite. 

 

Det värsta med att ha sjuka djur är att man måste få tag på medicin till dem. För var det en baggis men sedan avregleringen av apoteken kan det vara hur besvärligt som helst. Nu vill man tydligen ha små lager och djurmediciner är ingen storsäljare, uppenbarligen. Men som djurägare behöver man den ju ofta NU och kan inte vänta tills den kommit in. Den här gången hade jag tur och behövde "bara" besöka två apotek för att få tag på medicin, ett i Skellefteå och sedan fick jag ta en tur in till centrala Luleå på hemvägen. Man kan hålla sig för skratt...

 

I Skellefteå blev det en del väntan. Jag har suttit i bilen och stickat lite, sovit lite och läst lite. Försökte hitta en lite avsides parkeringsplats men lyckades dåligt med det. En del förbipasserade tittade lite konstigt på mig, de tyckte nog det var märkligt med den där sovande/läsaned/stickande kvinnan i en tämligen kall bil. Ikväll somnar jag ovaggad, rädd att inte vakna av väckarklockan kl 5.30 vaknade jag redan kl 3 i morse och kunde inte somna om. Behöver jag säga att jag är lite sliten..?

Vill kräkas åt Ikea. Bestämde mig för att ta dagen ledig och ägna den åt köket. Såg mig som mrs Handywoman och skred till verket. Monterade sista lådan i en hurst i köksön och satte i lådorna - bara för att inse att två gick omlott och den nedersta satt 1 cm för långt ned! Fronterna var felmonterade på två så de var lätt fixade men den nedersta fattar jag inget av. Maken får fixa...

 

Mikroskåpet, DET är busenkelt tänkte jag och skred till verket. Satte raskt upp hyllorna, bara för att inse att de nog ska anpassas till luckan. Ner med hyllorna och upp med luckan. Men Marie var så klart för kort i rocken, trots att hon stod på arbetsbänken. Ett sönderskruvat gångjärn senare åkte luckan ner igen och ligger nu på bänken. Inget mikroskåp. Dessutom tog batteriet i skruvdragaren slut. Inte min dag.

 

Lådor då, vi kör på lådor, det är nog min grej. Ut och leta i garaget, det verkar ju enkelt när man ser det tydligt specat på ritningen men hej, vad paket det är och så långa nummer alla har! Hittade det jag sökte och fixade till en låda med skena men attans, vad jobbigt det är att montera de där skenorna där man ska ligga ihopkrupen för att komma åt de nedre skruvarna. Och så misslyckades jag ju med den förra... Nej, vi satsar på skåp ändå, skåp är min grej.

 

Studerade nogsamt ritningen och hittade ett skåp med någon form av utdragslådor. Såg framför mig familjens förvånade miner när de skulle komma hem och hitta det snyggt ihopmonterade lilla skåpet (barnen påstår att mamman är teknisk som en guldfisk men nu skulle de allt få se!). Började med luckan. Lyckades skruva sönder ett gångjärn med handkraft och beslutade mig för att fixa batteribyte i skruvdragaren. Det gick galant och på andra försöket kom luckan upp, rakt och snyggt. Dags för första utdragslådan! Och här inser jag att skenan som lådan ska löpa i behöver samma hål som gångjärnen sitter i och att det nog inte alls ska sitta en lucka på gångjärn i det här skåpet. Och någonstans där dog Ikeaingenjören i mig... Stickning, stickning är nog min grej. Och hunduppfödning. Och språk. Fast jag är ju ändå civilingenjör...

I förrgår gjorde jag äntligen klart mina cirkelsockor, av mig kallade regnbågssockor på grund av garnets färg. Lite för grällt om någon frågar mig, hade föredragit en randning med växelvis mörk färg och växelvis någon av regnbågsfärgerna. Det hade också gjort mönstret tydligare. Men - dottern gillar färgerna så de här blir nog till henne under julgranen eller i julstrumpan. 

 

Hittade en trevlig utlottning i en blogg, lägger en länk här så att fler kan hitta dit: http://docksjo.wordpress.com/2012/09/13/celebration-200-blog-posts-and-2-years-of-blogging/comment-page-1/#comment-200

 

Köket går långsamt framåt, golvet är klart och ett skåp är uppsatt. Någon gång i nästa veckan kan vi nog flytta in igen. Den lille fläckige är lycklig, nu har han fritt tillträde till hela huset och framförallt papperskorgarna! Matte har inte en chans att hinna med i svängarna. Det är som att ha ett klåfingrigt litet barn, allt hittar han och är på. 

 

När jag får en ledig stund så skruvar jag Ikea-skåp. Stickningen ligger och lockar på mig inne på tv-rumsbordet men jag låtsas inte höra. OK, det är lite för att man måste sitta i kökssoffan också, tv-soffan är liksom inbyggd. Tänk er att bo i en skokartong, ungefär så har vi det just nu.