Underbart garn!
Jag har börjat jobba som lärare, har fått en längre vikariat i grannkommunen med långa dagar som följd. Det märks inte minst i bloggen. I början var det tungt, tungt med nya barn att lära känna, med nya rutiner, med resor och med nya kollegor. Men nu trivs jag allt bättre och ser fram emot min nästa arbetsdag, även om jag väl i grunden inte är så förtjust i själva tjänsten jag vikarierar på.
I alla fall. Det blir inte så mycket tid framför datorn som innan, tyvärr. Inte så mycket tid för stickning heller. Jag har kämpat på med en kofta i Drops Merino Cotton, fick repa upp och börja om då första försöket blev alldeles för stort. Dess värre blev även det andra försöket för stort och då hade jag stickat hela koftan. Det är inte mönstret det är fel på, det är mitt mätande som haltar. Jag trodde att jag stickade en storlek som passade mig. Jag hade fel... Det ryms en halv person till i min kofta och det är inte riktigt meningen. Nu ligger den och vilar till sig i min hylla, istället har jag börjat virka en kofta i Drops Paris Recycled Denim som jag ska ha på dotterns student. Fördelen med virkade koftor är att de är väldigt enkla att prova under resans gång och lätta att justera. Det är en cirkelkofta efter ett av Drops mönster. Så här ser ryggen ut:
Jag har hunnit fylla år också. Av mina svärföräldrar fick jag presentkort på garn och ett alldeles ljuvligt handspunnet garn från VickeVira. Så mjukt och så sagolika färger!
I bemärkelsedagssnurran kom det här fina paketet:
Och idag kom det ett alldeles ljuvligt vårgrönt bytespaket med Posten.
Koftan klar!
Dotterns kofta är klar och både hon och jag är väldigt nöjda med resultatet. Knapparna är pricken över i, det är vintageknappar som jag köpt från Majas manufaktur och som jag tycker lyfte hela koftan ett snäpp till. Dottern gillar känslan, den är väldigt mjuk och skön i garnet som är en kombination av merinoull och bomull. Jag ska helt klart använda mönstret fler gånger och modifiera någon kofta till mig också, jag gillade att sticka uppifrån och jag gillade raglanärmen. Möjligen att jag skulle vilja ha den något mindre vid i halsen men även det kan ju modifieras.
Under VM-veckan har jag stickat febrilt på ett par vantar med mönster ur Vantboken av Solveig Larsson. Det är ett bra sätt att hålla nerverna i styr, jag blir nästan lika nervös när svenskarna åker skidor som jag blev när jag själv sprang hundra meter en gång i tiden - och det vill inte säga lite, det! Under femmilen lyckades jag inte riktigt hålla koncentrationen på topp, ett tag kändes som om jag stickade mer baklänges än framlänges. Men nu är det bara en tumme kvar, sedan är de klara och kan skickas iväg till sin mottagare.
Det är väldigt opraktiskt att sticka sådana här mönster från en bok. Jag har inte hittat någon annan lösning än att kopiera mönstret och kludda i kanten så att jag ser var jag är, för att slippa kludda i boken. Efter en vante insåg jag att jag av BrittMarie fått en fiffig grej som man kan använda för att lättare hålla koll på var man är. Den är guld!
En platta att lägga mönstret på, en liten magnet att hålla fast det med och så en lite längre magnet som man lägger för att se vilken rad man ska följa. Suveränt!
Färdig!
Idag var min uppsats införd i meritförteckningen så nu är ansökan om examensbevis inlämnad! Sveriges mesta akademiker kanske kan avsluta sina studier snart... Jag ska bara fixa en mattekurs eller två till först, tänker jag mig. Men förhoppningsvis får jag ut min examen om en månad eller två. Yippee! Återstår sedan den där legitimationen men den tar vi en annan gång.
Jag har inte legat på latsidan i soffhörnan heller, det är bara här i bloggen som det inget syns. Jag har stickat lite babysockor som dock inte kommit med på bild. Så virkade jag lite fika till barnen på dagis på den lilla underbara byaskola där jag ofta jobbar. Det blev en hit, fast ibland blir de lite osams om prinsessbakelsen...
Mina januarisockor gjorde jag klara alldeles i slutet av januari. Jag är inte supernöjd med dem, gillar ju inte riktigt självrandande garner och tycker i ärlighetens namn att nystanet var snyggare än det färdiga resultatet. Men färgerna är glada och de har rönt uppskattning på jobbet. Jag har dem som jobbsockor, det blir bra.
Dottern fyllde nitton igår. Tanken var att hon skulle få en kofta i present men det hanns inte riktigt med...
Nåvl, det positiva är att nu när hon vet om det kan jag också prova på henne. Jag stickar en modifierad Peggy Sue, med lite längre liv, kortare resår och med lång ärm istället för kort, där då mönstret i midjeresåren återkommer. Jag tycker egentligen att originalet är jätteläckert och skulle passa precis till dotterns favvoklänning men eftersom hon inte gillade originalversionen så gör jag om den lite och det föll i god jord. Garnet är Drops Cotton Merino, en ny bekantskap som jag verkligen gillar. Mönstret är också himla trevligt, man stickar uppifrån och ner, det går fort och man kan dessutom anpassa längden på koftan efter sina egna önskemål. Jag är lite sugen på att göra en till mig själv också fast då i lite längre version, jag har inte riktigt figur för midjekorta saker utan föredrar sådana som går nedanför rumpan. :)
