Stickad värme och medmänsklighet

Vi upplever just nu en gigantisk flyktingkatastrof. Människor flyr för sina liv över Medelhavet i rangliga små gummibåtar. I Sverige tar vi emot dem genom att bränna ner asylboenden... Det är svårt att känna någon stolthet över sina landsmän då. Vad hände med medmänskligheten? 
 
Många flyktingar landar i Luleå för vidare färd mot Finland. De kommer hit med mycket liten eller ingen packning för att möta frost och kyla. Vintern är på ingång. Jag har gått bärsärkagång i våra garderober och för en gångs skull kände jag glädje över att vara en hamster och en slarvmaja. För ute i garaget stod en låda med vinterkläder sedan barnen var små! Sockor, vantar mm är nu tvättade och lämnade direkt vid järnvägsstationen till de hjälparbetare som står där. Det är förstås en droppe i havet. En kvinna från Röda korset berättade hur alla barnvantar hade tagit slut när det första nattåget kom in. Då handlade de nya vantar för 500 kr. De förslog inte alls när nästa nattåg kom. Det kommer flera hundra flyktingar hit varje dag. Det är svindlande många. Min garderobsrensning förslår inte alls, inte på långa vägar. Jag har handlat tandborstar, tandkräm och deodoranter också, men det blir till en droppe i havet. Min lilla deltidslärarlön vill mer än vad den klarar av. Vi måste alla hjälpa till.
 
Nu när klädförråden är tömda går jag lös på garnförråden. Jag har ju en del sådana. :) Jag började med herrmössor efter att ha läst i tidningen att det var brist på sådana. Det har blivit två stycken som jag lämnade idag:
 
 
Så mötte jag kvinnan som berättade om bristen på barnvantar. Finns det något ledsammare än kalla små barnahänder? Jag ville nästan börja gråta och åkte hem och började sticka barnvantar. De här har jag också lämnat idag:
 
 
Så hittade jag ett tjockare garn i gömmorna. Det verkar räcka till tre par vantar utan något som helst mönster, fort går det också. Bild kommer senare. 
 
Jag försöker att sprida budskapet på Facebook och Instagram. Min mamma, som inte längre ser så bra och inte brukar sticka, har letat fram restgarner och satt igång att sticka barnvantar. Anamma utmaningen, du också! Och har du inga flyktingar i din närhet så får du gärna skicka dina alster till mig så lämnar jag dem direkt till hjälparbetarna på tågstationen. Jag vet att de kommer att göra skillnad.

RSS 2.0