zupermorzan

Idag har jag varit produktiv på många sätt. Inledde med att göra klart sockorna till det äldre kusinbarnet. De är stickade i Drops Fabel i rosa toner som jag faktiskt gillar, jag som normalt inte är någon vän av rosa men vet att små flickor ofta är det.

 

Har hamnat i någon form av sockstickningsträsk och börjar vara lite less. Först gjorde jag ju de båda babyseten till syriska flyktingbebisar. Sedan har jag gjort två par småsockor till som jag tänkt glädja Carol med genom att skicka dem till Stolpvarvets insamling för barnen i Manduar.

 

Efter det var jag lite less på pyttesockor så jag gjorde ett par sockor till kusinbarnet som fyller två år i april, så har jag presenten klar liksom.

 

 

 

Så har det blivit ett nytt år, ganska många dagar på det också utan att jag har skrivit en rad. Det har varit mycket som han säger, Sauk.

 

Under ledigheten gjorde jag tovade grytunderlägg. Först ett till store sonen som jag dess värre kastade efter-bilden på så ni får bara se hur det såg ut före tovning men jag lovar att det blev snyggare efter:

 

Håller på att gå igenom gömmorna och rensa ut en massa skräp, garn jag inte kommer att sticka av osv. I en påse som jag trodde innehöll lovikkarester, hittade jag i själva verket ett par vantar. Allt som fattades var brodyren på muddarna. Jag gillar inte att göra lovikkavantar och jag avskyr det där broderandet på slutet men måste samtidigt medge att få vantar är så varma och slitstarka om vintern som just lovikka. När det dessutom gått hål på mina fodrade (köpta) fingervantar, blev jag riktigt glad över fyndet och gjorde klart broderiet i ett nafs. Nu är de maskintovade och klara att använda. Lika stora är de också, även om bilden av någon anledning ger sken av något helt annat.

 

Jag tror att jag ska reklamera mig. Något måste vara felkopplat i höger ansiktshalva. Så fort jag blir täppt i näsan så täpps också bihålorna i höger ansiktshalva igen, så där så att det känns som om ögat ska poppa ut. Och när det händer, reser sig i sin tur min ena kindtand i underkäkens högersida. Jag har slipat ner den så att den var i rätt nivå men nu verkar den vara på g igen. Det är INTE trevligt, kan jag berätta. Det ger en tandvärk som är horribel även med de starkaste värktabletter och gör det helt omöjligt att tugga på den sidan, eftersom det dessutom bara är den tanden och dess motstående kompis som möts. Igår hände detta fenomen igen. Pang, sa det. Det gjorde så ont att jag såg dubbelt på det stackars ögat ett tag. Men i med Rinexin, cortisonspray och så lite av de värktabletter huset hade och så blev det faktiskt soffläge en stund. Höll på att gå galet, jag var fasligt nära att ta Imodium istället för Ipren. Det kunde ha blivit ett intressant experiment... Nåväl, idag är det bättre. Bara cortisonsprayet sätter igång att verka så brukar det ge sig. Men jag måste nog gå till tandläkaren och slipa ner den stackars tanden lite till i alla fall. Jag ska bara våga mig dit.

 

Har stickat klart en halssnodd till åt dottern i det ljuvligt mjuka Alpaca Sport-garn jag fick i vår Skicka vidare-tråd. Tyvärr växte den lite på längden i tvätten så jag är lite osäker på om hon vill ha den. Vi får se. Annars får jag kanske prova att maskintvätta istället för handtvätta och se om den drar ihop sig lite - eller växer så att man kan snurra den två varv. Vi får kanske leka dragkamp här hemma..? Mönstret heter A Very Braidy Cowl och finns så klart på Ravelry. Väldigt stora, lösa flätor, lite knöligt med åtta maskor på stickan.

 

Nu är sockorna klara! Inget favoritmönster men de ser helt OK ut, förutom att jag gjort några småfel i ren tristess. Fyra varv som gick i repris hela tiden, jag tappade liksom koncentrationen alldeles. 

 

Oktober är en sockstickningsmånad för många, så även för mig. Hur många par sockor hinner man få ihop på en månad, tro?

 

För egen del har jag gjort klart mina kortskaftade presentsockor och gillar dem verkligen. Skönt alternativ till tofflor.

 

De små rosa sakerna är klara och jag har försökt att tvätta och spänna dem lite utan sockblockers eftersom de är för små. Och nej, de är INTE tovade. ;o)

 

Har börjat på ett nytt par sockor, ett par med korta skaft som heter Brigid och som är tänkta som en liten julklapp till min mamma. Hon, liksom jag, fryser lätt om fötterna och då tänkte jag att det kunde vara mysigt med ett par lite tjockare sockor, speciellt som de kommer hit upp till jul och här kan vara ganska så golvkallt om vintern. Hittills gillar jag mönstret väldigt mycket, så mycket att jag nästan vill ha ett par själv också. Så verkar det ofta bli numera, det är kanske ett gott betyg egentligen... Bild får ni vänta på, jag har alldeles glömt att fotografera starten på sockorna.

 

Trodde att föreningen Sticka skulle dra igång någon socktoberaktivitet och har gått och väntat lite på den. Men inget verkar hända och nu orkade jag inte vänta längre utan drog igång min egen, så att säga. Kanske får jag köra ett eget socktoberrace och bara sticka sockar den här månaden? Hmm, tål att funderas på, sockor är ju kul. 

I fredags var jag rejält arg på mig själv för att jag är så urbota klantig. Bestämde mig för att straffet för det fick bli att sticka ett par sockor på rundsticka och därmed bita i med en ny teknik. Sagt och gjort, det fick bli ett par barnsockor i garnet Novita 7 bröder, läckert karamellrosa till yngsta brorsbarnet. Det strulade direkt, jag hade tänkt ta en tråd från nystanets insida och en från utsidan men hur jag än försökte fick jag inte tag i någon tråd från insidan. Och här gör jag då min tankevurpa och nystar halva nystanet, klipper av tråden och har två nystan, istället för att nysta hela och ta en tråd från varje ända. Hmmm, fredagen var verkligen inte min dag.

 

Hade tänkt göra ett par mönsterstickade sockor som fanns i boken (en himla bra bok för övrigt med väldigt instruktiva foton) men efter att ha trasslat trådar och skyfflat sockskaft hit och dit längs rundstickans kabel så kände jag att min stackars överkokta hjärna inte mäktade med mer än ett par helt vanliga sockor med resårstickade skaft. Så så fick det bli. Och nu har jag lyckats tråckla mig förbi både hälminskningar och upplockade maskor och håller som bäst på med foten. Så jo, det blir nog ett par sockor till sist. Men nej, jag är inte alls såld på detta med rundsticka utan fortsätter nog med mina Karbonz och min varvräknare. Jag gillar att göra dem en i taget och slippa dra dem kors och tvärs på en stackars rundstickekabel. Fast kanske ska jag göra ett par till från tån och upp också, bara för att ha gjort det. Kanske...

 

I fredags var den älskade maken och jag på restaurang. Vi fick ett presentkort på en klassisk, fin restaurang av svärföräldrarna i julklapp och planerade att nyttja det under hösten när jag plötsligt läser i tidningen att de stänger den sista februari. Det blev panik i lägret, i synnerhet som det visade sig att annonsen var felaktig och de skulle stänga snarast. Så i fredags var vi där och lyxade till det med fördrink, Norrbottenstallrik till förrätt, ripbröst i konjakssås till huvudrätt och vaniljglass med vispgrädde och hjortron till dessert. Och så ett gott rödvin förstås. Otroligt gott alltihop. Vi blev de sista gästerna så innehavaren fällde en tår och då rann det lite i mina ögon också av bara farten. Vi fick en personlig visning med små anekdoter och kom till insikt över hur mycket de väggarna hade att berätta. Det blev en fantastiskt fin kväll med både glädje och vemod. 

 

 

 

Stickar små sockor just nu. En bekant har fått barn och jag tänkte att ett par små sockor inte är så svåra att få ihop eller skicka ner. Så det blev ett par små rosa i Drops Baby Merino.

 

Så är de klara, mina Brainless-sockor i Zauberball! Ett kul mönster att sticka, jag tror absolut att jag vill göra fler. De ser inte så mycket ut för världen kanske men innehöll en hel del vridna maskor. Och så stickas de från tån och upp, något jag bara gjort en gång tidigare. Så det var mycket nytt och det gillar jag. Jag kan ju fascineras av de som gillar att virka mössa efter mössa i fasta maskor eller något annat enkelt, jag vill ha lite utmaningar med jämna mellanrum och lära mig nya saker, annars ledsnar jag. Utveckling inspirerar!

 

I bytesgruppen Svenska byten på Ravelry har vi lite olika snurror. En sockgarnssnurra som jag själv håller i och som nu hittat tillbaka till mig. Alltid lika spännande att se vad som finns i lådan! Detta var vad jag en gång skickade iväg:

 

Kommer ni ihåg att jag skrev om födelsedagsbytet på Ravelry, där jag blev grundlurad av en person som låtsades vara sjuk men i själva verket bara inte ville skicka något tillbaka? I alla fall så fick jag en "ängel" tilldelad mig och en ängel är precis vad hon är. Igår och i förrgår kom det paket och jag är alldeles mållös över innehållet. Titta bara!

 

Mina mönsterstickade vantar ligger vilande, jag ledsnade lite och vill göra något snabbt emellan. Det blev ett par torgvantar i månadens utmaning "underappreciated", dvs mönster som stickats av färre än 15 personer. Jag valde mönstret Mina. Ett lite trist men väldigt snabbstickat mönster men en fiffig lösning för tummen. De sitter väldigt bra på handen men jag tycker att flätorna är lite trista, de är väldigt lite flätor om ni förstår hur jag menar. Jag kan nog tänka mig att göra dem igen men då med min egen touch - mer flätor! Nedan lite taffliga mobilbilder:

 

Vi har haft en underbar helg på tu man hand, dottern och jag. Konsert med Sarah Dawn Finer på fredagskvällen och den var magisk. Gå och hör henne om ni får chansen, det är värt varenda spänn. Sådan värme, sådan nakenhet och så personligt. Dessutom måste hon ha en av Sveriges absolut bästa röster. Underbart är bara förnamnet!

 

Filmmys hann vi också med, tre filmer hyrde vi oss. Min favorit var nog "Bröllop i Italien" i regi av Susanne Bier. En film för oss i medelåldern kanske, även om dottern också gillade den. Mamman gillar ju Pierce Brosnan... ;o)

 

Hämtsushi på lördagen, sagolikt gott. Jag gillar verkligen sushi! Dottern bjöd på nybakta frallor till frukost för att fira mammans födelsedag. Dagen innan hade det också ramlat in lite paket, tack alla underbara människor!

 

Igår fick jag så mycket post att det inte rymdes i lådan, vår lantbrevbärare blev tvungen att tuta. Det händer inte för ofta men glad blev förstås jag. Dels var det garn som jag hade beställt och så kom det lite ull som jag också beställt i min iver att försöka lära mig spinna. Fast den här var så vackert färgad så jag törs inte börja med den utan får vänta på den vita jag också beställt. Och med tanke på transportstrejken finns det väl risk för att jag får vänta... :( Nåja, jag överlever. Jag är ju inte sysslolös, precis.

 

Så kom mitt favoritbyte i gruppen Svenska byten på Ravelry. Temat för månaden var just favoriter och det här underbara paketet kom till mig:

 

Igår hade vi gemensamt födelsedagsfirande, maken och jag. Han fyllde år för en vecka sedan, jag fyller år om en vecka men då är han och yngste sonen på tävlingar i Umeå så vi firade igår istället. De underbara barnen gjorde middag, trerätters och allt. Har jag sagt att jag har världens bästa familj!? Här en bild på den läckra desserten.

 

 

Av min man fick jag sagolika presenter. En läsplatta, något jag tänkt köpa lite längre fram när ekonomin medger för att slippa skriva ut mönster utan kunna ha dem direkt på en skärm istället. Nu har jag en liten platta, har inte riktigt kläm på hur man använder den än men jag jobbar på det. Jag är ju teknisk som en guldfisk, enligt barnen, så det kan ta ett tag. Dessutom fick jag Solveigs vantbok så nu sitter jag här och dreglar över alla fina mönster. Vilken skatt! Var ska man börja? Måste nog köpa lite mer Rauma finull i olika färger, det känns som ett bra vantgarn.

 

Mina svärföräldrar gav mig en slända och kardor. Jag när en liten dröm om att försöka lära mig spinna men det känns lite saftigt med en spinnrock innan jag vet om detta är något för mig. Så jag börjar lite försiktigt. Ska försöka tigga till mig lite ull av en god vän med får också men har naturligtvis beställt lite på nätet också. Ser framför mig hur jag stickar vackra vantar i egenspunnet garn men inser att vägen dit är ganska lång, om den alls finns. Allt blir ju inte som man tänker sig...

 

Maken blev nöjd med sina mössor, fast den där från Stephen Wests mönster får jag repa upp och göra om. Den såg ut som om den skulle svälja maken i en enda munsbit! Jag ger upp mönstret helt och hållet och gör något annat istället, jag är så förb... less på det.

 

Jag har varit iväg på ett litet hundäventyr som inbegrep några timmar på tåg. Började sticka på ett par sockor i Novita Nalle då, "Trails of Life" heter mönstret och får bli den här månadens sockor. Gillar den typen av mönster som blir elastiskt över foten. Var lite trött och har gjort några småmissar men orkade inte repa upp, tror ingen mer än jag märker dem. Karamellrosa är färgen den här gången, inte riktigt min färg men läcker ändå. Få se om de stannar eller får flytta. Lite suddig bild, det är skakigt på tåg.

 

Min blogg har blivit förfärligt försummad på sistone. Inte för att det inte har hänt något, snarare för att det har hänt så mycket att jag inte riktigt hinner med att skriva. Men nu ska det bli några rader.

 

Är hundvakt åt valpköpare i några dagar. Vovven har haft det lite jobbigt med att hitta sin plats i flocken, det har varit en hel del rastlöshetspipande och därmed dålig nattsömn för mig. När väl det lugnade sig blev hon dålig i magen. :( Tror jag snittar fem timmars sömn per natt just nu i bästa fall, sådant sliter på kroppen. Nu närmar sig Parisresan med stormsteg, innan dess ska ett jobb vara klart, huset städat inför hus- och djurvaktens ankomst, listor med anvisningar skrivna, väskorna packade och så ska lilla Maya till Finland för att paras i morgon. Stressa, stressa, stressa men det är ju självförvållat. Tänker mig att jag sover gott på nattåget på torsdag...

 

Har stickat en cowl som jag är vansinnigt nöjd med. Mönstret heter Leaving Cowl och är otroligt välskrivet. Bilden nedan gör inte alls projektet rättvisa tyvärr, ibland tar mobilkameran sämre bilder än man önskar.

 

Får man gnälla lite? Jag gör det fast mina bekymmer är av ren i-landskaraktär. Jag har fått en ny dator med nya program installerade. Och - jag är alldeles vilse! Hittar inget, känner inte igen något och allt tar så mycket längre tid än förut. Mitt nya jobbprogram ser inte alls ut som mitt gamla, jag förstår inte hur jag ska öppna filer eller spara eller någonting. Och jag förbannar mig själv för att jag inte sparkat igång datorbytet tidigare och hunnit vänja mig vid programmet. Nu sitter jag här med ett program jag inte begriper och ska översätta närmare 30 000 ord på tio dagar. Yippee... not. Jag känner mig hopplöst teknikfientlig men jag kan inte låta bli att fundera över poängen med att allt alltid ska förändras och "utvecklas". Wordprogammet var väl bra som det var? För att inte tala då om mitt gamla översättningsprogram... Nu är det inte ens installerat på den nya datorn, det blev lite som att ta avsked av en kär gammal vän. Få se om det nya programmet blir någon vän överhuvudtaget...

 

Söta nyheter är att vår ena lilla unghöna bestämt sig för att hon ska ruva fram kycklingar. Nu!!! Det finns inte plats i hönshuset och termometern visar -13 så allt känns ju galet i det beslutet. Jag känner mig hård och elak var gång jag går ut och obönhörligen tar hennes ägg, trots att hon morrar och försöker verka jättefarlig där hon ligger uppburrad. Lilla skruttan! Min favorithöna dessutom, normalt sitter hon nästan på mig när jag är därute och fixar, hon är en riktig knähöna. Men nu vill hon bli mamma, knasfian. Till våren ska minstingen och jag bygga färdigt tillbyggnaden och sedan kan hon få bli mamma. Men inte nu, fantomen är hård mot de hårda.

 

Jag gnäller lite till när jag ändå är igång. Jag gnäller på min förkylning också som inte vill släppa. Hosta så fort jag rör på mig och så denna snuva. Blä. Men det kunde så klart vara värre, det är bara jag som är less. Jag vill vara pigg, inte trött.

 

Har stickat klart mina raggisar och ska försöka få iväg brevet till Hjälpstickan till veckan. Nu stickar jag på ett par sockor till, till mig eller till någon annan, vad vet jag. Bild kommer men inte idag. Nu ska jag jobba, med programmet jag inte förstår mig på...

Bestämde mig för att sticka ett par vanliga raggisar i herrstorlek och skicka till Hjälpstickan, tillsammans med de stora fotbollsvantarna. Bestämde mig då för att sticka dem från tån och uppåt för att samtidigt lära mig denna teknik. Insåg att det fiffiga är att man kan prova på foten medan man stickar, om man har någon fot att prova på. Googlade lite för att hitta ett ungefärligt maskantal och kom fram till 48 st. Ökade tills jag hade 48 maskor och kunde konstatera att de nog blev ganska stora. Visserligen har jag rätt små fötter men ändå, de här sockorna kunde man bygga bo i...