Morgonstund har aldrig guld i mun

I morse ringde makens klocka redan halv sex. Tanken var att jag skulle sova en timme till men jag kom naturligtvis på en massa saker jag var tvungen att meddela honom så jag kunde inte somna om. En hel massa energi hade jag, vek tvätt och slog in julklappar och får omkring här. Tills nu... Oj, vad trött jag är! Man ska inte kliva upp tidigt på morgnarna, det har jag alltid sagt. Det är inte hälsosamt.
 
Jag fick i alla fall öppna mitt lilla kalenderpaket som var fyllt av smått och gott. 
 
Sonens älsklingste. Han har precis börjat dricka te och då bara på påse och helst de här fruktiga påsarna. Så det var bra med lite påfyllning, det fanns bara en kvar i facket Skogsbär. Markörerna är mina favoriter, jag gillar inte sådana som hänger och dinglar utan tycker att de som är som säkerhetsnålar är absolut bäst. Och så lite annat småplock som så klart också var välkommet.
 
Har börjat sticka på ett par julklappsvantar till dottern i röd och vit Nepal. Gillar ju mönstret skarpt. Egentligen ville hon ha ett par lovikkavantar men jag avskyr verkligen att sticka sådana (för att inte tala om brodyren...) så jag bestämde mig för att slå dövörat till. De här blir ju också tjocka eftersom garnet blir dubbelt. Vill hon inte ha dem så får väl jag ta dem. :)
 
 
Har också gjort ett litet lavendelhjärta i det underbara röda bomullsgarn som kom i några av paketen. Kul virkning fast lite för många trådar att fästa för min smak. Och så är det fasligt pillrigt att få i de små lavendelblommorna. En del kom på golvet men dem tog dammsugaren Doris raskt hand om. Tur att lavendel är ätligt!
 
 
Igår var vi och åt restaurangelevernas julbord. Vi uppvisade stor orutin och klämde i oss alldeles för mycket av de kalla rätterna. Ganska proppmätta upptäckte vi så dessertbordet... Nästa gång ska i alla fall jag ha ett lite annat upplägg på det hela. 
 
Kul var det också att träffa några av dotterns lärare och få klart för sig att det inte bara är vi som tycker att hon är duktig. Jag anar att mina förhoppningar om att barnen ska bosätta sig i min närhet kanske spricker...
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0